Seminarium 2: Diskussion om olika interaktionstexter

Vi delades ännu en gång i grupper där varje grupp fick läsa olika texter.

Jag läste båda kapitlen från Normans bok ”The Invisible Computer”. Jag tycker om hur Norman formulerar sina åsikter även fastän jag inte alltid håller med. Allt material som jag har läst hittills från honom är alltid så välformulerat. Det är fascinerande hur han ser saker från ett annat perspektiv.

I kapitel 4, ”What’s Wrong with the PC?”, så skriver han att allt är fel med PC. Han anser inte att en persondator är personlig utan att en PC försöker täcka in allt för alla personer, vilket har lett till att datorer är komplexa. Maintenance är tidskrävande då vi uppdaterar mjukvara och hårdvara samt att vi behöver läsa manualer samt hjälpfiler för detta. Han klagar även på att alla program, menyer och verktyg ger alternativ som han inte har någon användning för. Han tycker därav att applikationer inte bör vara heltäckande utan att de bör delas upp per aktivitet, vilket är en approach som användes (vet inte om den fortfarande används) på Apple som kallas ”Approach Based Computing” (ABC).

Norman nämnde även att det är en hög inlärningströskel innan man kan använda applikationer och datorer, vilket jag håller med om. Jag tycker dock att det är intressant hur han tycker att detta är fel medan jag bara har infunnit mig i detta och läser manualer, hjälpfiler, forum eller frågar om hjälp för att kunna använda mig av applikationer och på detta sätt så anpassar jag mig till datorer/applikationer istället för att de anpassas till sina användare.

En fråga som oftast ställs inom MDI(människa datorinteraktion) är:
Vems fel är det om en användare inte kan använda en produkt?
Svaret är att det är designerns, men alla användare brukar inte tänka på det utan tar på sig ansvaret.

Norman skrev även om företagens affärsmodeller:
”They need to make you unhappy with what you have and make you want something else. Isn’t this wonderful: An industry whose business model is based upon the need to make their customers unhappy.”

Det har pratats mycket om att företag som tillverkar antivirus program är ansvariga, vid vissa fall, för skapandet av virus, dock hävdar artikeln ”Are Antivirus software companies responsible for creating computer viruses?” att detta inte stämmer. Detta nämndes även i kursen datasäkerhet.

I kapitlet så nämndes även termen ”Creeping featurism” som jag känner igen. Jag tror att det var från högstadiet som jag började höra tjafs om vems dator som var bäst prestandamässig och jag hör fortfarande sådant. Det handlar alltså om att om exempelvis ett program har nya features än föregående version så blir personer lockade att köpa den för att vi får en föreställning om att den nya versionen kommer vara bättre än den föregående och detta hävdar Norman är den faktor som gör så att datorindustrin fortfarande är vinstgivande.

Grupp 4 pratade om ett projekt som involverade ett kaffebord med en display som bordstop. Displayen visade flygbilder (påminner om sattelitbilderna från google maps) och beroende på var vikten lades på bordet så flyttades vypunkten i bilderna, alltså bilden skrollades åt det håll där vikten lades.

Anledningen att jag drar upp detta projekt är att man inte skapade en produkt som skulle fylla ett specifikt behov utan detta var en rolig grej, där användare får chansen att leka och utforska med hjälp av denna produkt, vilket poängterades av kursledaren. Hittills i projektarbeten så har vi på Data alltid haft som första steg att dokumentera de syften och krav som ska uppfyllas med projekten. Jag har aldrig endast tänkt att ett projekt skulle vara kul att göra utan främst vilket behov som ska fyllas. I kursen mjukvarukonstruktion så fick vi inte använda ord som roligt, fint, bra etc. för att beskriva en applikation eftersom dessa ord tolkas som luddiga och dessa uppfattas på olika sätt beroende på individen. Exempelvis om någon ville göra ett roligt spel så skulle vi beskriva det som ett tidsfördrivande spel eftersom om ett spel är roligt så sitter man längre eller oftare med spelet och tidsfördriv är mätbart jämfört med roligt.